Välkommen till Fam. Blom-Larsen
Hem Alagilles syndrom Levern Hjärtat Om oss Gästbok

Rubriker

Vad är Alagilles syndrom
Vid Alagilles syndrom påverkas flera organ i kroppen, främst lever, hjärta, pulsådror (artärer), lungor, ögon och ansikte. Nedsatt leverfunktion, förträngning av artärer och artärblödningar är de allvarligaste symtomen.
Läs mer
Vad har William gått igenom?
Här sammanställer vi vad William gått igenom genom åren som gått. Genom bilder och dagbok kopplat till en viss händelser.
Läs mer
Om leversjukdomar Levertransplantation Höga leverenzymsvärden transplantation

Läkemedelsbiverknigar!
Hur farliga är medicinerna man tvingas att äta efter en hjärttransplantation???En släkting till mig dog av en massa följdsjukdomar av medicinerna.Han blev av med hjärtsvikten men fick njursvikt istället plus mycket annat!!! Mvh Mattias

 

Beklagar det sena svaret. De läkemedel som man tar efter transplantation av organ har tyvärr hos vissa patienter påtagliga biverkningar. Biverkningarna kan delas upp i dels sådana som är relaterade till den immunhämmande effekten, alltså ökad infektionskänslighet och framför allt på lång sikt något ökad risk för vissa typer av cancer. Dessa biverkningar finns för alla immunhämmande läkemedel. Känsligheten för infektioner är störst under de första månaderna efter en transplantation när dosen är som högst. Det gäller framför allt ovanliga infektioner som vissa speciella virus, svamp och en speciell parasitsjukdom. Vanliga infektioner klarar den immunsupprimerade patienten ofta relativt väl. En längre tid efter operationen berättar somliga patienter att de är mycket friskare än tidigare, dvs organsvikten i sig var en riskfaktor före transplantationen.

 

Det finns också läkemedelsspecifika biverkningar, dvs biverkningar som skiljer sig åt beroende på vilken medicin man använder. Alla transplanterade patienter får antingen tacrolimus eller cyklosporin. Dessa är två likartade läkemedel som har gemensamt att de kan ge påverkan på njurfunktionen och bidra till utvecklande av njursvikt. Anledningen att jag skriver ?bidra? är att patienter som genomgått transplantation ofta kan ha andra åkommor eller ett sjukdomsförlopp som i sig också innebär en belastning på bl.a. njurarna. Många patienter står på tre läkemedel. Förutom ett av de ovan nämnda, vanligen på ett läkemedel som hämmar delning av vita blodkroppar (CellCept eller Imurel/azatioprin) samt på kortison. Kortison har ju ett flertal biverkningar med risk för utveckling av diabetes, benskörhet, skör hud, viktuppgång samt vid höga doser också humörsvängningar.

 

Ytterligare information om biverkningar kan man hitta i patientfass där långa rader biverkningar finns nämnda för alla dessa läkemedel. Graden av biverkningar är vanligen beroende av vilken dos av läkemedlet patienten får. Detta beror bl.a. på vilket organ man transplanterat. Vid transplantation av livsviktiga organ som hjärta och lever, måste ju alla avstötningar behandlas. Vid transplantation av njurar finns dialys som alternativ och man kan då vara mindre aggressiv i sin läkemedelsbehandling. Förloppet skiljer också mellan olika patienter. Somliga patienter har ett immunologiskt lugnt förlopp utan avstötningsepisoder, andra patienter drabbas av upprepade avstötningar som kräver behandling.

 

Det är trots allt så att de allra flesta patienter mår mycket bättre efter en organtransplantation. För att en patient med hjärt- eller leversjukdom ska sättas på väntelistan för transplantation har man bedömt att patientens överlevnad utan transplantation är tidsmässigt mycket begränsad. För patienter i dialys gör man alltid en bedömning. Det finns vissa, särskilt äldre patienter, som sannolikt mår bättre av att fortsätta med dialys än av att ta belastningen av en operation med åtföljande immunhämmande behandling. För yngre och medelålders patienter brukar dock njurtransplantation vara det bästa alternativet. Resultaten av organtransplantationer förbättras gradvis men tyvärr finns det fortfarande fall där man inte lyckas. Man räknar dock med att 80 - 90 % av patienterna har fungerande transplantat vid ett år och åtminstone 70 % vid fem år. Rehabiliteringsgraden, dvs andelen patienter som återgår till studier eller arbete efter transplantationen, räknas också till 70 %. Detta är naturligtvis ungefärliga siffror som varierar beroende på vilket organ som transplanteras och vilken grunddiagnos som patienten haft.

 

Med vänliga hälsningar

Annika Tibell

 

Copyright 2008 Välkommen till Fam. Blom-Larsen